Knappt hade politiker, kulturarbetare och tidningsredaktioner vaknat till liv efter semestrarna innan årets stora kulturdebatt drog igång. Gnistan som tände elden var professor Stefan Jonssons text i DN (23/8) med meningar som ”Norrköping visar hur nyliberalism parad med nyfascism ser ut i praktiken” samt ”vid årsskiftet kommer kommunpolitikerna i Norrköping inte längre att behöva oroa sig för att hålla armlängds avstånd till institutioner och konstutövare. För då finns inte längre något att hålla avstånd till, eftersom kommunen avskaffat kulturen”. I fokus för angreppet stod kommunalrådet Sophia Jarl och det borgerliga styrets planer på en större omorganisering av kulturförvaltningen samt att Jarl ”höjt yxan” mot bl a Norrköpings Symfoniorkester.

Många verkade betrakta inlägget som en sanning och kulturarbetare från hela landet gick till storms mot vad som verkade vara kulturens närmast omedelbara undergång. Men det finns mig veterligen inga planer på att avskaffa kulturen eller lägga ner orkestern. Det har antytts farhågor om att tillgången till konsertlokalerna skulle begränsas så att verksamhet framgent skulle omöjliggöras, men ännu har ingen presenterat något underlag som styrker det. Norrköpings Symfoniorkester ingår i det större bolaget Scenkonst Öst AB, som samägs av Norrköpings kommun, Linköpings kommun samt Region Östergötland. Scenkonstbolagets uppdrag är oförändrat så vitt jag vet. Jarls gäng har alltså en begränsad makt över orkesterns framtid.

Inte heller jag tycker att kommunens omorganisering verkar vara en strålande idé och de nya avdelningsnamnen efter omorganiseringen har onekligen något löjeväckande över sig. All kultur kan förstås inte bära sig själv – vilket ingen heller har påstått – och jag anser inte att man nödvändigtvis ska spela ABBA eller höja biljettpriserna för att få mer intäkter. Offentligt finansierad kultur är ett fundament i vårt samhälle och även jag har flera gånger bevistat Norrköpings symfoniorkesters fina konserter.

Sophia Jarls respons på kritiken var därtill oinsatt och arrogant. Men hon har rätt i en sak: det blir allt svårare att diskutera politiska prioriteringar när kulturarbetare, som hon skriver, ”så ofta väljer att se på samhället enbart ur sitt eget perspektiv” (Expressen 23/8).

Jag tycker mig se det hela tiden. Sociala medier, tidningar och public service svämmar över av personliga utrop och onyanserade texter från kulturarbete, till försvar för vårt värv och till upprörda angrepp mot Jarl et al. Men det affektiva och polariserande skadar läsförståelsen och perspektiven. Det tenderar att skapa en kultur där man svarar på allt utifrån känsloläge och positionering – utan att verkligen läsa, utan att faktagranska.

”Vi kulturarbetare måste självklart kunna försvara varför vår verksamhet är viktig, men även se när vi brister i våra uppdrag.”

Det finns all anledning att känna oro för dagens kulturliv, men responsen har varit oproportionerlig och inte sällan renons på fakta. Vi kulturarbetare måste självklart kunna försvara varför vår verksamhet är viktig, men även se när vi brister i våra uppdrag. Det är t ex ett faktum att en majoritet av de offentliga orkesterstöden går till att spela musik för en relativt liten, homogen och högutbildad målgrupp, medan närmast symboliska insatser når den allmänhet vi säger oss värna. Majoriteten av svenska orkestrar och operahus sekretessbelägger även ersättningar till artister och dirigenter, i strid mot offentlighetsprincipen. Det vore klädsamt om de istället kunde redovisa sina kostnader och föra ett öppet resonemang kring hur skattemedlen förvaltas. Hur kan vi förvänta oss att bli betraktade som en vital och viktig del av samhället om våra verksamheter på många sätt är slutna och svårtillgängliga?

Jag önskar ett land med symfoniorkestrar, fria grupper, operahus, folkmusikscener, jazzklubbar, subkulturer, syntdiscon, milongas, discogolv, etc. Men vi som till stor del finansieras av skattemedel måste kunna släppa sargen och se de privilegier vi har, sida vid sida med utmaningarna vi står inför. Vi måste våga höja blicken, bredda relevansen och även se till medborgar- och skattebetalarperspektivet. Därmed inte sagt att finansieringen bör sänkas, men prioriteringarna måste kunna diskuteras och försvaras på ett sakligt sätt, inte minst i utmanande ekonomiska tider.

Kulturens samlade värde är omätbart och ska så förbli. Men vissa delar är faktiskt fullt mätbara. Låt oss våga tala även om dem. Det skulle bidra till ett samhälle som främjar demokrati, bildning, dialog och konsten att vara människa.

Noomi Hedlund är frilansande kulturarbetare inom främst musiksektorn, och har tidigare varit VD för bl a Blåsarsymfonikerna, Musikaliska samt Dalhalla Opera.